Jag vikarierade på mitt jobb.Jag blev uppsagd av en vikarierande präst, som var chef. Hav var mycket småväxt. Under ett möte med all personal sa han upp mej, jag skulle inte arbeta mer. Orsaken var att jag gick för långsamt i prositionen och vid mässan. Jag undrade varför han eller någon annan inte sagt något? Jag är uppfostrad i luleåstift att gå sakta och värdigt. Det gäller inte här sa han. Jag kände med ledsen, kränkt och arg. Ingen annan stod upp för mig. Efteråt gick jag in till chefen,som satt med några diakoner och jag var rasande. Jag skällde ut honom och sa: Att jag aldrig blivit så kränkt förr. Tårana strutade. De andra diakonerna gjorde elller sa ingenting. Jag skällde ut dom också och sa att hela min arbetstid hade jag arbetat för att få diakonerna lite mer självständiga, tuffa och våga stå upp för någon annan. Men nej, det hade tydligen inte lyckats.

Så tog jag i min liska och förtvivlan den vikarierande prästchefen och stoppade honom i en godispåse och kramade ihop allt i handen. Sedan gick jag storgråtande där ifrån, förbi alla människor som stod ut efter väggarna. En vaktmästare kom fram och försoöke stoppa mig, men jag sa bara gråtande: Att ni är lika fega allihopa. Gick vidare till den del där jag haft mitt skrivbord. Ska i alla fall säga "Hej" till min arbetskompis men just då gick hon upp för en trapp med en grupp människor så jag struntade i det. Gick fortfarande och storgrät. Någon kom och tog om mej men jag bara grät och sa: Att jag aldrig blivit så kränkt. Gjorde mej lös och gick ut på gatan fortfarande ljudligt storgråtande.

Letade igen efter min bil som stod parkerad vi centralen i stockholm. Gick nerför en smal ståltrådstrapp, men det var fel väg. Gick upp igen och såg en polis länge bort, honom kan jag säkert fråga tänkte jag och vaknade.